Förlåt för det långa inlägget, men läs så förstår ni en del om mitt liv.
Tänkte berätta lite om mig själv,
för det mesta har jag bara skrivit om mina dagar,
men tänkte bli lite personlig och berätta lite.
När jag var liten så önskade jag mig en pappa mer än allt annat.
De som inte vet så har jag växt upp med en pappa som kommit och gått som han själv velat.
Så varje gång mamma kom med en ny kille så frågade jag alltid de om de skulle bli min nya pappa.
När man är liten så tror man att de funkar så.
Men det gör det inte.
Medan åren gick så forsatte jag hoppas och allt blev sämre för varje år.
Blev kuratorer och psykologer inblandade för att se om jag mådde bra,
men sedan förstod det att allt hängde ihop med min pappa och inget annat.
Mitt drömyrke som mindre var att bli en professionell(ursäkta stavningen) dansare,
men min mamma hade inte råd med några lektioner utan satsade på simskola åt mig,
vilket jag gick på till och från sen jag var liten(bebis sim) till jag var 13.
Men innerst inne har jag alltid brunnit för dans och så fort jag fått tillfälle och varit ensam så har jag dansat och gjort koreografi i hemlighet.
En gång i tiden älskade jag att sjunga men jag slutade för ett tag sen med det för att jag fått mitt hjärta krossat ett flertal gånger och tyckte inte att sången gjorde det bättre därefter den senaste som krossade mitt hjärta.
Jag har alltid älskat djur och mitt första husdjur döpte jag efter min dagisfröken som fortfarande skryter om det.
Men numera vill jag inte ha något husdjur för jag känner mig otillräcklig för allt och alla.
Dagarna blir bara sämre numera.
Min pappa har jag bara sett en gång på tre år nu tror jag.
Min släkt avskyr mig,
och min innersta önskan kommer aldrig någonsin slå in.
Allt jag velat senaste tiden är att komma ifrån Landskrona så länge jag kan,
kunna ta ledigt ett tag och bara åka iväg.
Det folk inte förstår är hur jag försökt kämpa mig igenom en släkt som aldrig kontaktat en,
familj som sviker en och går bakom ens rygg och samtidigt försöka göra alla till viljes.
Under nästan hela mitt liv har jag varit den tysta tjejen som hållt sig i bakgrunden,
men numera tar jag avstånd från det.
Jag för liv och säger ifrån.
Men folk förstår aldrig riktigt mig.
Varför jag är som jag är och varför jag håller mig borta. Sanningen är ju att jag känner mig bortglömd och tappar livsgnistan ibland.
Som nu känns allt hopplöst och allt gammalt blir dålig och det nya blir värre.
Om ni hade brytt er så hade ni kollat bakom skalet och sett den riktiga tjejen och inget annat.
för det mesta har jag bara skrivit om mina dagar,
men tänkte bli lite personlig och berätta lite.
När jag var liten så önskade jag mig en pappa mer än allt annat.
De som inte vet så har jag växt upp med en pappa som kommit och gått som han själv velat.
Så varje gång mamma kom med en ny kille så frågade jag alltid de om de skulle bli min nya pappa.
När man är liten så tror man att de funkar så.
Men det gör det inte.
Medan åren gick så forsatte jag hoppas och allt blev sämre för varje år.
Blev kuratorer och psykologer inblandade för att se om jag mådde bra,
men sedan förstod det att allt hängde ihop med min pappa och inget annat.
Mitt drömyrke som mindre var att bli en professionell(ursäkta stavningen) dansare,
men min mamma hade inte råd med några lektioner utan satsade på simskola åt mig,
vilket jag gick på till och från sen jag var liten(bebis sim) till jag var 13.
Men innerst inne har jag alltid brunnit för dans och så fort jag fått tillfälle och varit ensam så har jag dansat och gjort koreografi i hemlighet.
En gång i tiden älskade jag att sjunga men jag slutade för ett tag sen med det för att jag fått mitt hjärta krossat ett flertal gånger och tyckte inte att sången gjorde det bättre därefter den senaste som krossade mitt hjärta.
Jag har alltid älskat djur och mitt första husdjur döpte jag efter min dagisfröken som fortfarande skryter om det.
Men numera vill jag inte ha något husdjur för jag känner mig otillräcklig för allt och alla.
Dagarna blir bara sämre numera.
Min pappa har jag bara sett en gång på tre år nu tror jag.
Min släkt avskyr mig,
och min innersta önskan kommer aldrig någonsin slå in.
Allt jag velat senaste tiden är att komma ifrån Landskrona så länge jag kan,
kunna ta ledigt ett tag och bara åka iväg.
Det folk inte förstår är hur jag försökt kämpa mig igenom en släkt som aldrig kontaktat en,
familj som sviker en och går bakom ens rygg och samtidigt försöka göra alla till viljes.
Under nästan hela mitt liv har jag varit den tysta tjejen som hållt sig i bakgrunden,
men numera tar jag avstånd från det.
Jag för liv och säger ifrån.
Men folk förstår aldrig riktigt mig.
Varför jag är som jag är och varför jag håller mig borta. Sanningen är ju att jag känner mig bortglömd och tappar livsgnistan ibland.
Som nu känns allt hopplöst och allt gammalt blir dålig och det nya blir värre.
Om ni hade brytt er så hade ni kollat bakom skalet och sett den riktiga tjejen och inget annat.
Kommentarer
Trackback
